0 Comments
I helgen har jag varit iväg på sista delen av utbildningen för att bli en fullgod vallhunds instruktör inom Svenska Vallhundsklubben.
Det har varit en fantastisk trevlig helg med härliga människor och mycket kompetenta instruktörer! Jag tycker själv att klubben har ett bra sätt att få fram nya instruktörer, det tar lååång tid att bli en riktig instruktör. Man ska ha gått bredvid instruktörer några kurser innan man får gå första steget, och efter det ska man yttligare gå bredvid instruktörer för att sen få gå steg 2 + att man ska ha tränat upp egna hundar till IK2 nivå, helst flera stycken så man har mer erfarenhet av olika hundar. Så det tar några år, vilket också gör att man förhoppningsvis vet hur mycket jobb och fritid det ligger bakom att faktiskt vara en instruktör. Jag kände själv att jag hade en god grund att stå på under helgens kurs vilket gjorde mig avslappnad och kunde fokusera på uppgifterna. Så jag är i det mesta nöjd med mitt arbete under helgen. Mycket nya idéer fick man ju förstås genom att lyssna och begrunda vad de andra deltagarna hade att säga. Det roligaste var ju förstås att jag blev godkänd med god marginal :-) Så numera kan jag titulera mig som SVaK instruktör! Jag blir rädd ända in i själen varje gång man ser valpkull efter valpkull som paras med s.k. "bärare" av sjukdomar hos Border collies. Svenska Vallhundsklubben har en väldigt fin och lätt hanterlig databas där alla registrerade bc finns med, mitt andra hem som uppfödare.
Men det verkar viktigare att få ta en valpkull på sin älskade tik än att se "verkligheten". Sjukdomar kan uppkomma även om man gjort sin läxa långt bak i leden, men för mig är det självklart att nästa gång man ska para sin tik (eller använda sin hane!) är det extremt viktigt att vara absolut säker på att den sjukdomen inte kommer tillbaka en gång till. Gör den det så är det slut på aveln på den hunden. En gång är ingen gång men två är två för mycket! Det är nu uppe en diskussion angående epilepsi, en hemsk sjukdom som vi tack gode gud har varit befriade ifrån på Svarthalls kennel och därmed min än så länge. Men man kan se att folk låter sina hundar gå i avel även om ett syskon eller morbröder/farbröder har drabbats. Detta är förstås en sjukdom som SVaK jobbar på men jag tycker att vi alla som tar en kull på vår tik eller hane måste vara mycket mer ärliga mot oss själva. Är det verkligen så viktigt att vår hund behöver gå i avel så man struntar i följderna? En fråga som är värt att tänka på, jag vet vart jag står i den frågan. De har numera kommit fram med ett fungerande test angående CEA på hundarna som gör att man med lätthet kan se till att det inte händer igen på sina avkommor. Men ändå visar det sig att uppfödare tar samma kombinationer igen efter rapporterade fall… Det samma gäller Ostiocondros, tyvärr är detta ett ännu större mörkertal då det är svårt för veterinärerna att fastställa om det är en skada eller genom arv. Men ändå kan man ju ta det säkra före det osäkra och byta kombination till nästa kull. Får man samma sjukdom den kullen kanske det rent av är tiken som nedärver det. Eller om en hane för tredje kullen på rad får valpar som är drabbade, då borde den inte användas mer i avel eftersom det mest troligt är den som för genen vidare. Men ändå fortsätter (oftast hanarna) att användas som om det inte vore några problem. Tyvärr är OCD en sjukdom som inte går att se de drabbade på SVaK, men ändå ska man ha god kännedom om denna sjukdom innan man parar. Man får helt enkelt "hänga med i svängen" så mycket man kan, inte det lättaste om man är ny. Men det verkar ju heller inte vara särskilt lätt om man är gammal i gemet om man tittar på kombinationerna som görs i Sverige. Det är inte lätt att vara uppfödare! Mycket ska klaffa innan man "vågar" ta en kull, kanske just av den anledningen jag bara har en kull om året. Man får god tid på sig att studera sina avkommor innan det är dags för nästa process med att välja hane. HD status, Sjukdomar, stabilitet och det absolut allra viktigaste VALLNINGS EGENSKAPERNA! Man får aldrig vara så noga i sin avelsprocess att man glömmer vad en border collie är till för, nämligen att valla boskap. Idag tog jag mig i kragen och tränade vallning igen!
Och VILKEN skillnad på både hundarna och mig :-) Zork gick som en klocka, han är kung! Och Zikkan briljerade genom att kunna ta alla visselsignaler i de mest svåra situationer!! Fint som fasiken gick hon, alltså gud vad lite vila kan göra! Hämten satt som ett smäck, riktigt fina utgångar alltså. Tog ut ett gäng ungtackor med tanke på att Zikkan verkligen skulle arbeta framåt i fösningen - No problems denna dag :-) Även Buy fick träna lite, ett hämt med träning att ta styrning i framdrivningen vilket är hennes akilleshäl - dom ska ju ändå hem tycker hon. Hon tar visselsignaler bra i fråndrivning men så fort hon kommer på andra sidan så är det precis som att visselsignalerna inte längre gäller… Inte för att jag har tränat särskilt mycket vissel på henne, får väl bli en ändring på det. Med ett leénde på läpparna kunde jag avsluta denna träningsdag! |
Busy border bloggen har två skribenter,
den ena är Josefin som har kenneln och den andra är Matilda Läs mer om henne HÄR! Arkiv
April 2022
Kategorier
Alla
|