DET DÄR MED ÄRFTLIGA SJUKDOMAR

Jag blir rädd ända in i själen varje gång man ser valpkull efter valpkull som paras med s.k. "bärare" av sjukdomar hos Border collies. Svenska Vallhundsklubben har en väldigt fin och lätt hanterlig databas där alla registrerade bc finns med, mitt andra hem som uppfödare.

Men det verkar viktigare att få ta en valpkull på sin älskade tik än att se "verkligheten".

Sjukdomar kan uppkomma även om man gjort sin läxa långt bak i leden, men för mig är det självklart att nästa gång man ska para sin tik (eller använda sin hane!) är det extremt viktigt att vara absolut säker på att den sjukdomen inte kommer tillbaka en gång till. Gör den det så är det slut på aveln på den hunden. En gång är ingen gång men två är två för mycket!

Det är nu uppe en diskussion angående epilepsi, en hemsk sjukdom som vi tack gode gud har varit befriade ifrån på Svarthalls kennel och därmed min än så länge. Men man kan se att folk låter sina hundar gå i avel även om ett syskon eller morbröder/farbröder har drabbats. Detta är förstås en sjukdom som SVaK jobbar på men jag tycker att vi alla som tar en kull på vår tik eller hane måste vara mycket mer ärliga mot oss själva. Är det verkligen så viktigt att vår hund behöver gå i avel så man struntar i följderna? En fråga som är värt att tänka på, jag vet vart jag står i den frågan.

De har numera kommit fram med ett fungerande test angående CEA på hundarna som gör att man med lätthet kan se till att det inte händer igen på sina avkommor. Men ändå visar det sig att uppfödare tar samma kombinationer igen efter rapporterade fall…

Det samma gäller Ostiocondros, tyvärr är detta ett ännu större mörkertal då det är svårt för veterinärerna att fastställa om det är en skada eller genom arv. Men ändå kan man ju ta det säkra före det osäkra och byta kombination till nästa kull. Får man samma sjukdom den kullen kanske det rent av är tiken som nedärver det. Eller om en hane för tredje kullen på rad får valpar som är drabbade, då borde den inte användas mer i avel eftersom det mest troligt är den som för genen vidare. Men ändå fortsätter (oftast hanarna) att användas som om det inte vore några problem.

Tyvärr är OCD en sjukdom som inte går att se de drabbade på SVaK, men ändå ska man ha god kännedom om denna sjukdom innan man parar. Man får helt enkelt "hänga med i svängen" så mycket man kan, inte det lättaste om man är ny. Men det verkar ju heller inte vara särskilt lätt om man är gammal i gemet om man tittar på kombinationerna som görs i Sverige.

Det är inte lätt att vara uppfödare!

Mycket ska klaffa innan man "vågar" ta en kull, kanske just av den anledningen jag bara har en kull om året. Man får god tid på sig att studera sina avkommor innan det är dags för nästa process med att välja hane.

HD status, Sjukdomar, stabilitet och det absolut allra viktigaste VALLNINGS EGENSKAPERNA!

Man får aldrig vara så noga i sin avelsprocess att man glömmer vad en border collie är till för, nämligen att valla boskap.